melissabkb

Att vara tonåring är svårt. Det är förjävligt svårt. Vi går igenom tårar, skratt, dåliga och bra minnen. Vi får stå ut med folk som hatar oss utan att ens veta vem du är, folk som kollar snett på en för att man inte ser ut som alla andra, och skitsnack är vardagen, men skillnaden är att det är som en visklek. Det börjar att man säger en grej till en person man litar på, sen berättar den personen det fast lite annorlunda till någon den litar på, och till slut så vet alla om någonting som bara är sant till en viss del. Det är speciellt mycket skitsnack i Haninge, platsen där skitsnack är en vardag, 13 åringar står med mer smink än mig och röker utanför centrum. Alla går vi igenom stunder då vi verkligen inte orkar mer, men då har man oftast en vän som man kallar "bästavän" och det är just då den personen orkar för dig, men vad händer om man inte har sin bästavän kvar? Vad händer när den personen ger upp dig, precis som du gav upp dig själv? Är det då man ska sitta hemma och lyssna på "sofijah" eller någonting liknanade, dvs, deppmusik och gråta floder? Vi alla har haft jobbigt en eller annan gång, men skillnaden är att vissa berättar och visar medans andra låtsas som ingenting, sätter på det där falska leendet och skrattar för att visa alla att det inte är någonting fel alls. Det här är vår vardag, det här är vad vi tvingas gå igenom. Ibland förstår jag själv inte hur jag orkar.